LIV OCH LUST, CELLINI
Hur skall man bete sig om man blir orättvist behandlad och förolämpad? Har du ibland längtat efter att göra bruk av nya och starka invektiv i den småaktiga förhoppningen att ge dina slagfärdiga trätobröder och -systrar svar på tal? Är hämningslös och uppriktig skrytsamhet bättre än falsk blygsamhet? Vill du förstå sårbarheten i din heder och svartsjuka och se din egenkärleks urkällor i ett förklarat ljus?
Många fräna och synpunkter på dessa frågor får man av Benvenuto Cellini i hans självbiografi. Hans text är en blodtranfusion för den som är alltför krank och blek av eftertanke. Cellini framhäver hur effektivt han hanterar orättvisor och förolämpningar. Texten, som skrevs av en man som föddes 3.11.1500, översattes till svenska 1958 av Eva Alexandersson, som försedde den med en insiktsrik introduktion. Italienarna uppfattade ännu på 1700-talet texten som oförfalskat florentinskt talspråk, oc är enligt översättaren fortfarande nästan modernt.
Konstnären Benvenuto Cellini har gått till konsthistorien som skulptör och guldsmed under manierismen, den konstnärliga (och politiska) brytningstid som rådde mellan renässans och barock. Då upphöjdes Leonardos, Rafaels och Michelangelos konst till absoluta ideal, för efterföljarna gällde det att hantera dessa storheters manér. Självklart ledde det till problem för de konstnärer som ständigt kom till korta i jämförelsen. Några intressanta konstnärer som Jacopo Pontormo, Rosso Fiorentino och Parmigianino hanterade mästarnas skönhetsformler mycket uttrycksfullt, ibland nästan ironiskt. De manade fram suggestiva och egensinnigt pressade gestaltningar i sitt måleri. Även Cellini är en god manierist och hans beskrivning av sitt konstnärsskap och sina konstverk är en spännande konsthistorisk källa.
Cellini befinner sig alltså i ett postrenässansklimat, där konstens värdehierarkier mekaniserats (jfr postmodernismen), som hetlevrad överlevare. Trots fina insatser som konstnär och guldsmed är han idag speciellt minnesvärd för sin självbiografi. Den är oöverträffad som bekännelseskrift och tidsdokument. Cellini gestaltar både bra och suspekta attityder, han levandegör konkurrensen i sin tids konstklimat och umgängesformer. Texten kretsar i hög grad kring begreppen jag, mig och migsjälv, laddade med uppdriven självhävdelse. När Cellini dräpt sin konkurrent och fiende får vi veta hur han rationaliserar motiven för sitt handlande.
Han berättar om riskerna med bruket av svartkonst. Praktiskt orienterad och i grunden försonlig mot sitt öde finner han sig en dag hopplöst förälskad och rådlös. Hans kvinna har förlupit och han lierar sig därför med en mycket kunnig kiromant. Man ordnar en svartkonstseans i Colosseum vid midnatt för att återfå kvinnan. Seansen går överstyr och ett fasligt antal djävlar fyller arenan. För att fördriva dem måsta man ta till assa faetida. Innan man hinner bränna denna kraftfullt aromatiska ört gör den besinningslöst skräckslagne kiromanten i byxorna med sådan stank att bums ger sig de onda krafterna av. Seansen har i övrigt önskad effekt, men Cellini får ledsamt erfara att den hett åtrådda kvinnan nu blivit honom likgiltig. Hans slutsats är allmängiltig och rationell: vinner man något med svartkonst förlorar det sitt värde!
Kirmonanten själv uppmanade Cellini till självkännedom och försiktighet, han insåg att Cellini måste lära sig tåla det som är mot hans natur, för där lurar en stor fara. Här finns ekon av den klassiska dramatikens ödeskildringar. Cellini varken kan eller vill bemästra sitt gränslösa självhävdelsebehov, och vad han berättar därom är fullständigt avväpnande. När han slängs i det beryktade fängelset i Castel S.Angelo konstaterar han förtjust att det är första gången fastän han redan är 37 år gammal!
Borgen har han ju med den äran i ett tidigare sammanhang försvarat mot en övermäktig fiende. Nu gäller det en förmodligen falsk anklagelse för stöld av påvligt guld. Cellini lyckas rymma men bryter benet och slängs nu i kastellets fasligaste cell. I sin nöd stärker han sitt självförtroende med tro och självsuggestion. Hans beskrivning blottlägger centrala mönster i överlevandets psykodynamik. Han ser sitt lidande som ett heligt kall, och att hans öde är härlighet. Men när Cellini långt senare åter sitter i fängelse, nu i Florens anklagad för sodomi, förbigår han detta helt, kanske för att anklagelsen nu inte är falsk.
Under en tid av skapande är han anställd som skulptör och guldsmed hos den franske konungen. Cellinis framfart vid hovet är naturligtvis exempellöst grandios och hänsynslös. Här visar Cellini en ny sida, han känner ånger! Han har tvingat sin välskapta modell och älskarinna att gifta sig med en annan av sina älskare. Trots detta upprätthåller Cellini, i en häxdans av svartsjuka, sin våldsamma kärleksrelation med den nyvigda.
En annan av sina modeller gör han med barn, han berättar om hur han skaffar faddrar till barnet och hur han sörjer för barnets framtid. “Det var det första barn jag någonsin haft, såvitt jag minns” skriver Cellini. De fantasieggande bisatserna i hans text är många.
Trots spontaniteten och den barnsliga utlevelsen finns det en baktanke med hela biografin. Cellini vill rättfärdiga sig genom att, som han hävdar, berätta sanningen. Samtidigt tycks han intuitivt anse att sanningen är alltför dyrbar för att slösas bort. Urtypen för detta slag av litteratur är Augustinus’ (354-430) Bekännelser. Augustinus beskriver sitt undomliga leverne före sin omvändelse och framlägger därpå fundamentala teser om synden och nåden. Där Augustinus ställer läsaren inför sin kristna tro och sitt samvetsarbete som orubbligt exempel till efterföljd, är Cellini fri från disciplinerande ambitioner.
Som konsthistorisk källa är Cellinis arbete på bronsskulpturen Perseus med Medusas huvud enastående. Motivet är våldsamt, hjälten har tagit livet av gorgonen Medusa, som förlamade sina motståndare genom att se dem i ögonen. Med listigt bruk av en spegel lyckades Perseus kapa hennes hals. Vår tid har projicerat kvinnoförtryck, relationsproblem och impotensskräck i verket. En kärna i myten bearbetar skräcken för handlingsförlamning.
Cellini framhåller att han följde sin osvikliga yrkeskunskap när skulpturen gjuts. Hela verkstaden sjöd av aktivitet, men man drabbas av eldsvåda och storm. Cellini får feber. Efter självömkan och dramatiska förvecklingar (och favoritpigans synnerliga uppmuntran) kastar han sig in i arbetet igen. För att nå rätt konsistens på legeringen slänger han i hushållets ca 200 tenntallrikar, han höjer temperaturen på smältan till den grad att ugnen börjar rämna och äntligen kan gjutformen fyllas med rätt hastiget.
Gjutet får kallna. Efter alla hektiska dygn tar man igen sig och får äta på nyinköpta lertallrikar. När skulpturen blottläggs finner man att den lyckats nästan perfekt, en liten defekt finner man där i Perseus främre fot, där Cellini förutspått. Det skulle ju bevisas att Cellini har rätt! Felet korrigeras och avtäckningen blir, som man kunde vänta sig i renässansens Florens, en megahändelse: Perseus med Medusas huvud finns alltfort i Loggia dei Lanzi intill Palazzo Vecchio.
Man kan bli helt förförd av Benvenuto Cellinis fascinerande och avväpnande berättelse om sitt liv. Hur kan man fatta tycke för en våldsman, skrythals och egenkär egocentriker av Cellinis kaliber? Han tar sin högfärd för en god egenskap och med sin förödande charm lockar han sina läsare att göra likadant. Och vem har inte delat Cellinis erfarenhet av det hopplösa i att tåla vad som är emot ens natur.
Dan Holm
